Cecilia tycker att det är roligt att gestalta en tolkning av en annan människa såsom hon gör när hon målar porträtt. Hon menar att man ofta tolkar någon annan för att finna sitt eget jag. Att gå in i en roll är dock lättare med historiska gestalter som det hunnit bildas myter kring.  När hon väl sätter igång kommer uttrycket av sig självt, intuitivt. Att Cecilia började måla var för att hon i måleriet fann att hon på ett omedelbart vis kunde uttrycka känslor i själva penseldragen, olika känslor beroende av inre stämningsläge och det aktuella förhållandet till motivet.

Ända sedan tiden på konstakademien (1985-1990) har Cecilia i hög grad intresserat sig för människans anatomi, dess proportioner, dess rörelser och gravitationen. Utmaningen ligger i att med penseln översätta det som hon vill få fram på duken.  Och att hela tiden förhålla sig öppen till det oförutsägbara som materialet självt kommer med. Färghanteringen och penselföringen är alltid omisskännligt sikströmsk. Handlaget hos en konstnär är lika personlig som en sångares röst.